Förlossningsberättelse – Bill, 9 dagar över tiden

Dagen innan Bill kom så började det med små blödningar när jag torkade mig på toaletten. Rosa-strimmiga sådana och jag tyckte nog att det var ganska mycket för att vara normalt. Höll i sig hela torsdagen och på kvällen ringde jag till förlossningen och fick komma in för undersökning. De talade om för mig att det förmodligen var en teckningsblödning (ganska kraftig) som var ett tecken på att förlossningen kunde starta när som. Vi åkte hem och på kvällen hade jag inte mer känningar än vanligt. Gick och la oss runt 23-tiden och kl 00.30 vaknade jag av en värk. Det gjorde ont, men inte jätteont. Somnade om och så höll det på hela natten. Med cirka 20-30 min mellanrum. Kl 05.00 smällde det till. Då var jag tvungen att andas mig igenom värkarna och de kom med 5 minuters mellanrum. Men hade ändå inte så jätteont. Ringde in till förlossningen och efter att de hade sett hur snabbt min förra förlossning tog så fick vi komma in. Men innan det tog vi det ganska lugnt och åt frukost hemma, drack kaffe och packade de sista grejerna. Var fast beslutsam om att åka förbi Statoil. Köpa Co-Co choklad och äpplejuice. På vägen till sjukhuset hann jag med tre värkar. De var fruktanvärda i bilen för att man sitter ner och inte riktigt vet vart man ska ta vägen.

Väl framme på förlossningen så fick vi komma in i ett undersökningsrum och vänta på att dag-personalen skulle börja. Efter cirka 30 minuter kom en jättesnäll och trevlig barnmorska tillsammans med en student. De hade suttit i ett rum intill och tittat på mina värkar i någon apparat. Det var fortfarande cirka 5 minuter mellan värkarna. Studenten fick kolla hur mycket jag hade öppnat mig och hon gissade på 7-8 cm och det var alldeles rätt. Fantastiskt! Sen fick vi gå till förlossningsrummet (nr 13, hehe) och där inne fick jag gå och vagga i en slags rullator typ. Värkarna tilltog mer och mer. Efter en stund fick jag lägga mig i sängen och andas lustgas. Fantastiska lustgas! Hade ingen bra upplevelse med lustgasen alls med Noah. Men denna gång hade jag tid att lära mig och personalen visade hur man skulle göra. Låg och tittade på värkmonitorn och visste precis när jag skulle börja andas i den. Koncentrerade mig till fullo och Andreas var världens bästa stöd.

Efter någon timme kom barnmorskan tillbaka och fråga om jag ville sätta mig på bollen och försöka få barnet att sjunka ner mer i bäckenet eftersom att han fortfarande inte hade fixerat sig. Dessutom skulle vi försöka få vattnet att gå av sig självt. Fungerade inte ett dugg, men det var skönt att gunga på bollen. Fick ställa mig och göra några slags utfall på en pall för att få vattnet att gå. Inget hjälpte. Jag la mig i sängen igen och värkarna tilltog mer och mer. De kom tätare och tätare. Till slut var de outhärdliga och jag började känna ett tryck neråt. Var helt säker på att jag skulle få krysta när som nu. Men han hade fortfarande inte sjunkit ner tillräckligt så barnmorskan fick fråga läkaren vad som var bäst att göra. De skulle ta hål på hinnorna och jag var SÅ rädd. Jag visste att nu skulle värkarna bli ÄNNU starkare, intensivare och kraftiga! Barnmorskan föreberedde sig och jag tog tag i Andreas huvud och lade det brevid mig. Tog ett fast grepp om hans huvud och lustgasen. Inväntade nästa värk. Som märkligt nog dröjde. Sen kom den, hon tog hål på hinnorna och allt gick väldigt fort. Det blev plaskvått i sängen och hon fick hjälpa till att föra ner bebisen längre ner i bäckenet för att inte den skulle få navelsträngen runt halsen eller att en arm skulle fastna. Allt gick som planerat. Men värkarna blev starka och jag hade näst intill inte en enda paus.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag skrek efter sterila kvaddlar. Som jag fick. Skrek ännu mer när jag väl fick injektionerna. Helskotta vad ont det gjorde. Inte alls som jag minns det. Tyvärr hann de inte börja värka innan Bill föddes. Jag fick mer och mer tryck neråt och till slut orkade jag inte mer. Så då sa barnmorskan till mig att jag skulle försöka börja krysta för att bebisen skulle kunna sjunka ner i bäckenet. Ingen framgång… Så upp på bollen och efter två värkar small det till. PANG. NU KOMMER BEBISEN!!! Kändes som han skulle flyga ut på bollen. Jag kravlade mig (i panik) upp på sängen och stod på alla fyra. Haha. Måste sett riktigt roligt ut. Jag trodde seriöst att jag skulle föda i den ställningen. På något vänster lyckades jag lägga mig på sidan med ena benet uppe på ett benstöd. Nu var det dags. Snart skulle han komma. Jag bad flera gånger om att de skulle göra allt för att jag inte skulle spricka. Nu skulle jag ta det försiktigt. Försöka hålla emot i värkarna och krysta lite i taget. Gjorde som jag var tillsagd. Efter tio minuter var han ute.

Jag var helt överväldigad av känslor. Jag var så glad och han var så otroligt fin. Jag tittade på Andreas och tårarna rann på honom. Jag tittade på honom och sa ”Se du var fin han är? Han är så fin. Han är vår lille Bill”. Vilken lycka. Så fantastiskt. Efter 5 timmar inne på förlossningen så var han ute. Med Noah hann vi vara inne i 3 timmar. Så detta kändes lagom ☺

Med endast lustgas som bedövning och att föda ett barn på nästan 5 kilo så känner jag mig som värsta superkvinnan. Han hade 38 cm i huvudomfång och hade ännu större huvud än Noah. Moderkakan skulle ju ut också. Den tog en timme med Noah och det var lite akut mot slutet. Oroade mig mycket för detta med moderkakan. Men den kom ut jättelätt. Efter att han var ute så blev jag sydd. Sprack i alla fall. Fast inte alls mycket. Blev sydd av studenten (med hjälp av barnmorskan givetvis). De gjorde sjukt noggrant så det känns bra. ☺
Sedan kände barnmorskan på livmodern. Hon tryckte och grejade så jag skrek så in i norden. Helskotta vad ont det gjorde. Men tydligen så hade ja börjat samla blod där inne så hon var tvungen att få ut det. Jävlar. Var SÅ trött på smärta. Men blödde oerhört lite för att ha fött ett så stort barn.

Efter att vi samlat oss och fått ligga en stund själva kommer personalen in med världens finaste frukostbricka. Jättegoda smörgåsar, kaffe och juice. Vräkte i mig det. Vi bestämde oss att vi ville hem så fort som möjligt. Och det innebar att vi skulle kunna åka hem redan vid 17.30. Men läkaren dröjde och kom inte förens kl 22. Då hade Andreas åkt hem (i tre timmar) och varit med mamma, pappa och Noah. De väntade ivrigt på att vi skulle komma hem. Sen när vi äntligen fick komma hem så satte jag på Bill kläder och väntade på Andreas och Noah. Hade ju inte sett Noah på fem dagar. Så vilken lycka. Och vad han var stolt. Fascinerad och han svävade på moln. Bilfärden hem var vi så lyckliga. Väl hemma träffade jag mamma och pappa. Tack för att ni har ställt upp så sjukt mycket med Noah och allt. Han verkar haft det kanon i Gränna hela veckan!

Idag. Två dygn senare mår jag bra. Riktigt bra. Trött. Men vi har redan gått två promenader med vagnen och han är så snäll Bill. Helt otroligt snäll och nöjd.

Nu börjar en ny period i livet. Jag älskar min familj.